Anknytningsmönster hos barn
Ens anknytningsmönster är en relativ fast föreställning om hur jag som person och andra människor fungerar tillsammans. Forskning kring anknytning har visat att det finns 4 typer av anknytning som ett barn kan utveckla; trygg, otryggt-undvikande, otrygg-ambivalent och desorganiserad. På senare år har forskningen även hittat underkategorier till desorganiserad anknytning.
Olika typer av mönster
Desorganiserad anknytning innebär att barnet inte har lyckats skapa en tillräckligt stabil tolkning av världen då den har varit alltför skrämmande, ombytbar eller kaotisk, vilket gör att barnet inte har kunnat skapa just en organiserad bild av världen.
Desorganiserad anknytning är den enda typen av anknytning som är direkt farlig, jag brukar resonera att teorin är att en anknytning alltid sker med alla barn och att det därför inte går att säga att man inte har en anknytning, därför säger vi istället desorganiserad anknytning. Dvs ett mönster av kaos
Otrygg anknytning kommer i två former, undvikande och ambivalent. Barnet har då en stabil bild av interaktioner med världen och hur den fungerar, men interaktionerna har oftast lett till otrygghet.
I undvikande form innebär det att barnet utvecklat ett mönster där det vid upplevd fara undviker att uppsöka hjälp/stöd/tröst, det kväver sina behov. Otryggt-undvikande barn uppfattas ofta som självständiga och kompententa, men har ett starkt inre stresspåslag.
Otrygg-ambivalent anknytning innebär istället ett mönster av att barnet har ett upplevt ett inkonsekvent bemötande av världen där det ibland fått sina behov uppfyllda och ibland inte. Det gör att barnet uppfattar världen som otrygg och framförallt osäker. Barn med ambivalent anknytning uppfattas ofta som klängiga och gnälliga, de kan ha hög separationsångest och tar liksom bokstavligt det säkra för det osäkra. Bättre att klänga sig fast vid någon där det ibland kan komma hjälp än att stå själv.
Trygg anknytning innebär att barnet har upplevt att tillräckligt många interaktioner med omvärlden har lett till att barnet fått sina behov uppfyllda. Barnet har då en robust bild av att kunna vara sig själv och att hjälp finns att få i livets olika utmaningar. Det gör att barnet fritt kan utforska världen med en trygghet om att vid upplevd fara så kommer hjälp att finnas.
De allra flesta barn utvecklar en god anknytning till sina omsorgspersoner. Upplyftande relativt ny forskning visar att det inte heller behöver bli rätt alla gånger i kontakten mellan barn och anknytningsperson utan att det räcker med att korrekt agera på sitt barns signaler mestadels av tiden för att barnet skall utveckla en trygg anknytning. Ofta talar man om "good enough parenting" som alltså betyder precis det som forskningen visar på, som förälder behöver du inte vara perfekt- du behöver vara tillräckligt bra. Det räcker.
