Vad är ett föräldraskap? Innan vi blir föräldrar så finns inte den delen av oss, det är en ny roll som utvecklas tillsammans med barnet. Ofta tycker jag att man hör att det första barnet blir ett övningsbarn, barnet som vi lär oss tillsammans med. Det ligger så klart mycket i det, tillsammans med barnet får föräldern första gången testa på att vara förälder, men det är inte första gången som föräldern själv ingår i en sådan relation. 

Anknytning

Alla föräldrar har först själva varit barn och ingått i en föräldra-barn relation, den relationen formar i stor utsträckning barnets person. Detta framförallt genom att barnet lär sig att tolka världen med hjälp av sin förälder, de första åren är barnet helt avhängigt föräldern för sin överlevnad och förälderns förmåga att hjälpa och stötta barnet genom livets svårigheter formar barnets uppfattning om världen, här gäller alltifrån att få blöjan bytt, blir tröstad när man är trött eller kall, dela glädje och förundran över att underbara saker som katter och lampor existerar till att senare möta mer komplexa svårigheter som att hantera besvikelse över att inte springa snabbast, förlora sin första kärlek, vara ensam på rasten, göra bort sig och alla andra av livets svårigheter. Genom att barnet upplever världen och får hjälp eller inte hjälp att hantera den skapar barnet en inre bild av världen, så kallade RIGs eller representations of interactions that has been generalized, dvs att barnets har tillräckligt många gånger varit med om en sorts interaktion med världen för att skapa sig en generell bild av hur den "alltid" fungerar. Den skulle i exemplen ovan kunna vara "världen är en plats full av glädje och förundran som jag kan dela med andra" "om jag blir ledsen så går det över, jag får alltid hjälp att må bättre-att vara ledsen är inte farligt" "jag duger som jag är, det är okej att göra sitt bästa och ändå inte klara det" eller "jag är trygg-andra människor vill mig väl". 

En del antaganden är inte formulerade i ord utan är en upplevelse av hur det känns att existera både själv och tillsammans med andra.

Ett tanke experiment här kan vara att själv tänka på hur det generellt känns för dig att krama en bekant, tänk på skillnaden i din upplevelse av hur det känns om det är du eller den bekanta som tar initiativ till kramen. Det är oftast inte en formulerad teori vi har inne i huvudet utan mer en upplevelse av hur bekvämt/obekvämt det känns i vår kropp. 

Olika typer av mönster

Dessa antaganden om världen, sig själv och andra människor bildar under de första åren i ett barns liv ett mönster som psykologer har valt att kalla anknytningsmönster. Ens anknytningsmönster är en relativ fast föreställning om hur jag som person och andra människor fungerar tillsammans. Du kan läsa mer om olika typer av anknytning i inlägg om anknytningsmönster.

Vår enda karta

När vi blir föräldrar så aktiveras vårt eget anknytningsmönster starkt, det är sedan tidigare vår enda erfarenhet av att vara i en föräldra-barn relation. Ibland tänker jag mig det som en karta, om kartan sedan tidigare är väl upprättad och stämmer överens med den verkliga terrängen så blir själva upptäcktsfärden in i föräldraskapet lättare, även om den kan var nog så omvälvande ändå. 

Men här framträder nu en av livets stora orättvisor, föräldrar som själva varit barn som inte fått sina behov tillgodosedda kan då t.ex. plötsligt övermannas av skrämmande känslor när deras barn skriker eller uttrycker ett närhetsbehov, för deras inre karta stämmer inte överens med terrängen, eller den kanske har stora vita fläckar där det i verkligheten finns stora skogar eller hela samhällen dit föräldern aldrig själv fått vandra. Att ge sig ut på en sådan föräldra-resa kan vara oerhört skrämmande, men också otroligt belönande. 

Ny rörelse

Under senare tid har en ny rörelse börjat växa fram som ofta kallas cyclebreakers. Det handlar om föräldrar som medvetet försöker bryta mönster från sin egen uppväxt som de inte vill föra vidare till sina barn. Att vara en sådan förälder innebär inte att man gör allt rätt, utan att man vågar vara nyfiken på sina reaktioner och försöker förstå var de kommer ifrån.

Hur vi relaterar är inte något statiskt eller ödesbestämt. Våra inre kartor går att rita om, särskilt i relation till våra egna barn. Det är svårt arbete, men också ett av de mest meningsfulla.

I nästa del kommer jag att gå igenom olika anknytningsmönster och hur de kan se ut hos olika barn och hur det kan påverka dig som förälder.