Uppfostran kontra livskunskap
De flesta föräldrar vill att barnen följer regler och rutiner och vill oftast undvika tröttsamma konflikter, vilket är helt normalt och till stora delar en rimlig inställning utifrån den vuxnes perspektiv. Vi vill att våra barn städar sitt rum, säger tack till mor-och farföräldrar för presenter, gör sina läxor och i allmänhet följer de regler och normer som finns i samhället och i vår familj.
De flesta föräldrar vill också gärna undvika det obehag som det innebär att barnen inte mår bra och blir gnälliga, trötta eller arga, i vad vi som föräldrar uppfattar som "i onödan", genom att tex inte äta mellanmål, inte sova lunch/gå och lägga sig i tid eller ha på sig rätt typ av kläder efter väder.
Ett ganska vanligt sätt att hantera detta är att tex säga att du kommer bli sjuk om du inte tvättar dina händer/har på dig jacka, säga att polisen kommer och tar dem om de tar med en liten leksak hem från förskolan, eller på annat sätt slentrian mässigt "luras" för att få barnet att göra som du vill. Oftast fungerar det väl i stunden att ta till en stark förenkling eller en ren lögn för att få barn att göra/inte göra något. Förr i tiden sa man tex att det växer hår i händerna om man onanerar och när jag själv var liten så hörde jag många vuxna säga att man får fyrkantiga ögon av att se för mycket på tv.
Ditt barn behöver dig för att förstå världen och kan inte veta att världen är mer komplex om inte du som förälder förklarar det.
Barnet, tar till sig av din förklaring och i barnets värld har det nu fått lära sig att om jag tar en leksaksbil från förskolan är jag en tjuv och tjuvar sätter polisen i fängelse. Barnet har inte tillgång till den mer komplexa kunskapen som du besitter om vårt samhälle att små barn inte hamnar i fängelse och att stöld av leksaksbil inte leder till påföljden fängelse även om man är vuxen. Barnet kan inte heller veta- om inte du förklarar att det som däremot kan hända är t.ex. att pedagogen på förskolan kan bli arg på barnet, att det tillslut inte finns några leksaker kvar på förskolan om alla tar med dem hem och såklart överenskommelsen i samhället om att vi inte tar sådant som inte är vårt med oss hem, att bilen kan vara barnets att leka med på förskolan-men inte hemma.
Ett annat exempel på en, enligt min uppfattning, ganska vanlig lögn- är en förälder som har ett barn i förskoleåldern/tidig skolålder som håller på att lära sig somna själv på kvällen. Barnet vill inte somna om föräldern går ut, föräldern vill att barnet ska lära sig somna själv. Föräldern vet också att om hen går ut så kommer barnet att somna inom en rimligt kort tid. Föräldern säger då "jag ska bara gå ut en liten stund-jag kommer snart tillbaka" och går ut ur rummet och väntar på att barnet ska somna. Barnet somnar och målet för många småbarnsföräldrar är nu uppnått-barnet somnade själv i sin egen säng. Problemet med denna typ av lösning är att barnet också lär sig att det inte går att lita på att föräldern kommer tillbaka och att det inte går att lita på vad föräldern säger. Ibland leder det till att barnet inte kan somna själv längre, men även om barnet kan somna själv fortsatt så lär sig barnet att föräldern inte går att lita på.
Val mellan att få till rätt beteende i stunden eller att lära sina barn om livet.
Du som förälder är en av de allra viktigaste kunskapskällorna för ditt barn och kan bidra med all den livskunskap du själv har samlat på dig. I stunden tar detta längre tid och ger inte alltid ett resultat på kort sikt kring ditt barns beteende, men det ger ditt barn en bredare och tryggare grund i livet där barnet kan dra nytta av alla dina erfarenheter. Men det kräver att vi som vuxna och föräldrar orkar hålla oss autentiska och ser världen genom våra barns ögon innan vi ger ett slentrianmässigt svar kring varför en måste ha vinterjacka/duscha efter gympan/inte slå sin lillasyster eller att säga "jag vet att du tycker att det är jobbigt att somna själv, men jag tror att du kan och jag kommer att vara precis här utanför och jag kommer om du ropar på mig".